USA har varit världens största ekonomi sedan 1872, då storleken på de gamla koloniernas BNP passerade Storbritanniens.
Sedan dess har USA relativt ohotat hållit förstaplatsen. Men sedan Kina i slutet av 1970-talet började öppna upp sig mot omvärlden, menade många att det bara var en tidsfråga innan kineserna skulle ta över tronen från amerikanerna.
Och de senaste dagarna har världens medier rapporterat att detta med största sannolikhet kommer ske i år. Under förra veckan meddelade nämligen International Comparison Program – som innefattar organisationer som Världsbanken och FN – att Kinas ekonomi 2011 motsvarade 87 procent av USA:s ekonomi.
Samma källa uppgav så sent som 2005 att Kinas ekonomi endast utgjorde 43 procent av den amerikanska. Efter det drabbades USA som bekant hårt av den globala finanskrisen, medan Kinas ekonomi fortsatte växa med omkring 10 procent om året.
Så, med avstamp i 2011 års siffror, beräknat på prognoser från International Comparison Program, så äger tronskiftet alltså rum år 2014. Men det finns en mycket viktig hake. Det mått som används för att jämföra ekonomierna är här inte BNP:s storlek, utan ländernas köpkraft, en term vid namn Purchasing Power Parity (PPP).
Enligt den köpkraftsjusterade metoden tar man inte hänsyn till växelkurser på det traditionella vis där storleken på alla länders nominella BNP mäts i dollar. Istället justerar man kursen gentemot priset på en samling varor och tjänster i respektive land.
Att mäta i PPP har som fördel att storleken på ländernas ekonomi inte svänger lika snabbt och mycket. För om ett lands valuta under ett år sjunker med 10 procent mot dollarn, så betyder det ju inte nödvändigtvis att landet i realiteten blivit tio procent fattigare för det. Dessutom anser ju USA:s myndigheter att Kinas håller sin valuta undervärderad, vilket ju skulle innebära en mindre storlek beräknat i dollar.
Vilken metod är då mest ”rättvis” då det gäller att mäta ett lands ekonomiska storlek? Om man utgår PPP på ett nationellt plan, med låt säga militären som exempel, så är det ett ”rättvist” mått på så vis att den kinesiska regeringen ju betalar mindre lön för sina soldater än vad USA gör. Men samtidigt blir det ”orättvist” eftersom exempelvis missiler och fartyg köps med riktiga pengar och inte i någon PPP-justerad valuta.
PPP innebär alltså en stor ”fördel” för länder fattiga länder som Kina och Indien, där varor och tjänster ju är mycket billigare än i till exempel USA och Japan. Räknat i PPP så har Indien enligt International Comparison Programs senaste siffror nu passerat Japan och blivit världens tredje största ekonomi. Men räknat i nominell BNP så är Indien ”bara” världens tionde största ekonomi.
För att ytterligare belysa skillnaden, kan sägas att mätt i PPP så stod USA för 17,1 procent av globala BNP 2011, jämfört med Kinas 14,9 procent. Men om man istället ser till nominell BNP så utgjorde USA:s BNP samma år hela 22,1 procent av världsekonomin, medan Kinas endast stod för 10,4 procent.
International Comparison Program medger själva att det finns en felmarginal på 15 procent åt endera hållet vid användning av PPP. I ärlighetens namn är det också nominell BNP som brukar användas oftast vid denna typ av jämförelser.
Exempelvis blev det stora rubriker då Kinas ekonomi 2010 gick om Japans som världens andra största i nominella termer. Redan ett årtionde innan hade Kina i relativ tystnad passerat Japan beräknat i PPP.
Och med detta ”traditionella” mått mätt – som alltså tar hänsyn till ren storlek och växelkurser snarare än köpkraft – kommer USA inneha förstaplatsen i ytterligare ett drygt decennium. För om Kinas BNP fortsätter växa med 7 procent om året så tar det ungefär ett årtionde innan den dubblas, och då utgör samma storlek som den amerikanska ekonomin gör i dag.
Då, alltså någon gång på 2020-talet, kommer Kina återigen segla upp som världens största ekonomi enligt båda måtten mätt, liksom också var fallet för drygt ett par hundra år sedan, innan den industriella revolutionen och kolonialismen drog upp Storbritannien på förstaplatsen.
Men ännu viktigare för ett lands invånare än storleken på nationens BNP är givetvis livskvalité, som ju åtminstone delvis utgörs av BNP per capita.
Och om man ser till International Comparison Programs senaste data enligt PPP – som alltså gynnar fattiga länder – så hamnar USA på en tolfte plats vad gäller BNP per capita, medan Kina får nöja sig med 99 och Indien återfinns först på plats 127. Kinas BNP per capita motsvarar här endast 75 procent av det globala snittet, jämfört med 370 procent för USA.
Denna skillnad svider nog extra mycket i ögonen på de kineser som tagit del av den nya rapport som dessutom visar att klass- och inkomstskillnaderna är betydligt större i det kommunistiska Kina, än i det kapitalistiska USA.